Det första inlägget

Bestämde mig för att skriva lite om mig själv och det som hände nu innan sommaren så ni som läser kan få en inblick i vad jag kommer skriva om...

När jag var liten bodde jag i ett fosterhem pga att min riktiga mamma var så ung när hon fick mig och hon ansåg att efter min pappa lämnat henne vilket gjorde henne ledsen att jag nog skulle få det bättre där och att hon endå skulle få träffa mig. Nu var det så att jag hade sån otur att paret som var fosterhem var väldigt unga och hade själva inga barn. Det gick ju bra till en början men sen när dom fick egna barn, brakade helvetet loss! Mamman betedde sig väldigt illa mot mig och särbehandlade mig hela tiden. Fick hela tiden höra hur värdelös jag var och vilka fel jag gjorde och att jag ,minsann var lika dålig som min riktiga mamma. Pappan i denna famlij visste inte så mycket om detta då han jobbade mycket skift. Helgerna och morgnarna var värst. Fick aldrig nån moderskärlek eller uppmuntran av denna männsikan. Och det värsta av allt var ju att vi bodde på landet. Hade inte så mycket vänner jag kunde fly till heller. Flydde mest till skogen.

De skaffade en hund när jag skulle sluta 6:e klass. De kom försent till min avslutning pga att dom hämtade hunden. Jag kände genast att det var något med den hunden... Han var liksom speciell. Han var allt jag hade i ca 5 år. Mådde så dåligt i alla de åren...Skolan och betyg blev så lidandes med. Men när jag så småningom flyttade hemifrån för att börja gymnasiet, så frigjorde jag mig lite...

När jag sedan träffade min nuvarande man. Hände det något inom mig. Jag vågade stå på mig! Det hade aldrig hänt förut, så jag blev så förvånad. Hans föräldrar och hans kärlek gjorde att jag blev som förändrad och vågade ta avstånd från den hemska familjen. Och att jag VÅGADE tro på mig själv. Men det tog tid...

Bor i en tvåa med min man...och ja, jag är gift sedan två år tillbaka :) Nu i sommaren som var firade vi 5 års förlovning med. Och i december firar vi 7 år tillsammans, så tiden börjar visst gå utan att man anar det :) Känns som vi blev tillsammans igår typ :P

Tillsammans har vi två katter vid namn Zeus och Nissan. De är helt olika. Zeus gillar att sova eller äta och vara mest inomhus och så nära oss som möjligt. Nissan därimot älskar att vara ute och jaga. Hon är ute i alla väder. Och säger jag alla väder så menar jag att även om det är snöstorm så ska hon ut :) På sommarhalvåret bor hon typ ute, och kommer bara in för att säga till att hon lever typ.

Tillsammans med min man delar vi lite utav bilintresset, men jag måste erkänna att det är nog mest han som har smittat ner mig :)

Innan det som hände var jag glad, positiv och en sprallig person som uppskattade livet för va det var. Mina favoritsysslor var att träna eller gå ut och gå. Ut och gå var nog det jag gillade mest för att få vara lite för mig själv och fundera.

Älskade mitt jobb. Jobbar som undersköterska i hemtjänsten. Hade sällan några surdagar utan tog allt med ett leende på läpparna.
Älskar att få vara behövd och det sociala man får med varje patient. Det skönaste med jobbet var nog när man fick städa eller tvätta. Då kunde man gå och gno där för sig själv :)

Jag är beroende av : Godis så som Center. Borsta tänderna, då jag har grym tandläkarskräck. Handla kläder därav Tradera, där jag kan sälja och köpa in kläder :P Min träning då jag bantade bort ca 26 kg för ca 4 år sen och har fortsatt med träningen efter det. Gjorde det helt på egen hand och känner mig rätt stolt över att jag lyckades. :)

Nu till det som hände: I april i år, beslöt jag mig för att träna hårdare än vad jag gjort innan. Mest för att se hur min kropp reagerade, efter att ha stått still på samma vikt i ca 4 år....
Efter ett tag började jag få ont i ländryggen, mest på kvällarna...Sen gick det över till att göra ont även på dagar, fick problem med en bröstmuskel med. Så jag beslöt mig för att gå till vårdcentralen. Läkaren klämmde och kännde. Efter ett tag konstaterade hon att jag nog fått muskelinflammation. Fick värktabletter och en tid till rehab, för att få hjälp. Gick dit och det blev bättre. Efter en vecka vart det samma sak igen..Gick till läkaren och hon sa samma sak igen och jag fick en annan värktablett och efter några dagar hade jag blåsor i munnen och på kroppen. Det konstaterades att jag var allergisk mot ämnet i tabletten. och det visades sig att jag då även inte heller tålde ibumetin eller ipren heller... Suck.. Vad göra nu?
Ringde vårdcentralen igen och sa att jag måste bli ordentligt undersökt. Fick komma till en läkare som igentligen gått i pension, men som var inne nu i sommar för att hon gillar det.
Hon klämmde kännde och sa efter en stund med sammanbitet ansikte att jag var tvungen att ta ett" sänka"..Usch, tänkte jag då..Jag som hatar sånt... Men gick motvilligt dit. Tog provet och fick sedan gå hem. Sen veckan därpå ringde läkaren mig och sa att sänkat var mycket högt. Och jag blev så rädd...Grät floder... Hon ville att jag skulle komma tillbaka så hon fick undersöka mig ytterligare. Åkte dit och hon sa som hon trodde att det var nått reumatiskt. Så hon hade skickat en remiss till reumatmottagingen och till röntgen. Blev kallad till röntgen och hoppades att allt skulle gå bra. Men så hörde min läkare av sig igen och sa att de sett nått på min ena höft och att hon skulle rådfråga med reumatläkaren om vad de skulle göra. Det tyckte jag skulle genomgå en isotopundersökning för att utesluta en massa saker. Och då blev jag åter igen rädd... Fick prata med reumatläkaren. Och hon trodde med att det var nått reumatiskt. Fick även en tid till magnetröntgen och tid för provtagning igen. Mitt sänka hade gått ännu högre upp och isotopen visade inget så det var positivt. Fick sedan magnetröntgen och då ringde min reumatläkare hit och berättade att det var som hon befarade. Jag har alltså en kronisk reumatisk sjukdom som heter Bechterews sjukdom. Den går alltså inte att bota. Kommer få leva med den hela livet. det enda de kan göra är att ge mig en medicin som minskar det som dom kallar skov. Skov är nått man får som är när en led i kroppen svullnar och man inte kan röra sig det är inflammation i leden... har haft ca 3 st sådana i sommar. Och dom är mycket smärtsamma! Jag grater av smärta...Kan inte gå, sitta eller ligga utan att det gör ont. Kan inte ta av mig eller ta på mig kläder själv... Fick äta tiparol istället för de andra läkemedelen. Men den är inte heller bra. Mår så illa hela tiden och har ingen matlust när jag ta dom...

Har nu börjat med min medicin mot sjukdomen och har ätit den i några veckor. Men effekten av den kommer inte förrens 2-3 månader. Så jag har alltså gått hemma nu sen i april månad :S Börjar bli så less på det. Vill ju inget hellre än att gå och jobba och få tillbaka mitt gamla liv utan smärta :( Har gråtit floder många gånger.... Och det som också varit jobbigt är att många inte förstår hur det är.... har inte kunnat gå normalt på hela sommaren... Och de säger att motion och rörelse ska bara vara bra mot sjukdomen, men jag har kanske kunnat gå ut och gå 3 gånger på hela sommaren, vilket också gör mig ledsen... Allt har förändrats! inklusive mej....Suck...

Känner att jag endå är glad att den läkare som tog tag i det verkligen gjorde det :) Frågan är hur länge till det hade gått...

Men nu vet ni...Och jag kommer använda denna blogg mest för att skriva av mig..

Kan inte låta bli och undra: Varför just jag??? Har jag inte haft det tillräckligt jobbigt?

Puss och hej!