Superhuman

Nu är det dags för en förändring känner jag. Jag har en tendens att leva kvar i det gamla livet. Hannahs gamla liv som en nedtryckt liten flicka som är intryckt i ett hörn som tappat sitt själförtroende i en brunn.

Blir så ledsen på den del människor som bara tar familjen för givet. Som inte njuter av att ha en familj som faktiskt byr sig om en. Jag kan bli ledsen på människor som bara hasplar ur sig saker som kan såra nära och kära. Och visst det kan ha att göra med att jag kommer från två olika familjer utan kärlek och omtanke. Och att jag "ser" mer än de gör som faktiskt lever i en kärleksfull familj.

Blir så arg på människor som är så egoistiska som bara kan tänka på sig själva och prata på om sitt. Och som aldrig kan glädjas med andras framgångar. Allra helst när bägaren rinner över och avundsjukan blir mer och mer påtaglig. Det är nästan så det blir pinsamt i stället. Avundsjuka förstör så mycket. Sårar så djupt. Det finns alltid någon som är bättre än du. Det kan du aldrig ändra på!

Det jag vill ha fram är att jag måste verkligen sluta att gräva ner mig och påverkas av andra. Leva mer i mitt liv. Mitt liv som jag skapat. Njuta av min familj och mina kära vänner. Det är ingen som har hjälpt mig att komma dit där jag är idag. Allt har jag lyckats med har jag gjort själv. Jag har inte åkt skjuts eller fått något serverat på ett silverfat. Inte heller bara haft "tur". Jag skulle nästan säga mer tvärt om. Att jag haft många fler motgångar. Men endå har jag kommit hit där jag är idag. Jag tror man lär sig mer av att få "kämpa" sig fram.

Jag har redan upplevt så mycket i mitt liv, men har en del som jag önskar att jag kommer klara av. Saker som jag vill bevisa för mig själv att jag kan. När jag upplevt dem kanske jag kan tro mer på mig själv.

Jag är inte övermänsklig.

Nytt år, nya tag.

Puss och hej!